Alla kan inte göra allt, men alla kan göra någonting. Ibland får jag påminna mig själv om att alla stora förändringar föds genom betydligt mindre förändringar.

Man måste helt enkelt börja någonstans för att det slutligen ska leda till något större.

Inkludering i vårt samhälle är en viktig sak att kämpa för, anser jag. Ibland måste jag ställa frågan till mig själv vad jag gör för att skapa mer inkludering och öppenhet för det annorlunda.

För en tid sedan fick jag frågan om att vara med i TV-programmet ”Postkodmiljonären” i den så kallade ”kändisveckan”. Jag skulle, tillsammans med en person till, tävla för att vinna pengar till någon av de organisationer som Postkodlotteriet regelbundet skänker pengar till.

Jag ställer sällan upp på sådana program, men den här gången kändes det annorlunda. Tanken var att jag skulle tävla för att vinna pengar till FUB, Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning.

Det kändes genast som en god sak att eventuellt ställa upp på. Jag såg nämligen en möjlighet att kunna lyfta fram en individ med en utvecklingsstörning, eller intellektuell funktionsnedsättning, om man föredrar det uttrycket.

Tanken på att kunna inkludera en människa med speciella behov på bästa sändningstid i TV, tillsammans med mig i ”heta soffan”,  kändes mycket lockande!

FUB har i samarbete med Erikshjälpen skapat projektet ”Come together”, där fyra stycken personer med intellektuella funktionsnedsättningar ska resa till Tanzania och berätta om hur viktigt det är för unga utvecklingsstörda att få gå i skolan och lära sig saker.

En av dessa fyra ungdomarna skulle vara med mig i ”Postkodmiljonären” och svara på frågor som han hade lärt sig under sin egen skolgång.

Ett ypperligt tillfälle att visa värdet av utbildning för alla människor, med eller utan funktionshinder!

Därför kändes det inte alls svårt att i detta läge acceptera frågan från TV och försöka göra det till ett underhållande och kul program.

Axel Isaksson hette killen som svarade på alla frågorna, och jag var med som stöd för honom. Jag behövde inte ens svara på nån fråga, då Axel kunde svara på det mesta.

Vi lyckades till slut vinna 150 tusen kronor till FUB. Men den största vinsten var mycket större än så! Vi fick en möjlighet att visa upp det annorlunda som en naturlig del i det offentliga rummet.

Vi fick på bästa sändningstid visa att människor med funktionshinder bör vara en självklar del i media. Axel gjorde utan tvekan en god insats för en bra sak. Den vinsten är ovärderlig, anser jag.

Jag är glad att jag valde att tacka ja till att medverka i ”Postkodmiljonären” och samtidigt vara med och skapa TV-historia. Aldrig tidigare har en person med intellektuell funktionsnedsättning varit med och svarat på frågor i den här typen av program.

Det är samtidigt en skrämmande sanning att inse att vi inte har kommit längre med inkludering i samhället. Jag kan tycka att vi  år 2014 borde ha kommit längre.

Men återigen så är det de små stegen som kan leda till en större förändring. Jag hoppas verkligen att funktionsnedsatta medmänniskor i större omfattning ska finnas med i framtidens mediautbud som ett naturligt inslag och inte som en spännande och udda detalj.

Vi behöver mångfald i alla delar av vårt framtida samhälle. Vi kan alla skapa förändringen genom att göra mindre förändringar i vår egen närmiljö. Möjligheten till förändring finns mitt framför oss.

Framtiden föds just nu och det är just nu som vi kan börja skapa den framtid som vi önskar för våra efterkommande medmänniskor.

Det var ingen stor grej egentligen. Hildas mage började krångla. Och efter flera dagars försök på egen hand så fick vi ge upp och åka in med henne till sjukhuset. Det blev några dagars oro. Långa stunder av väntan. Sterila behandlingsrum. Frågor som till sist stod oss upp i halsen. Sjuksköterskor med kalla händer och varma hjärtan. Flyktiga läkare.

Och vardagen. Den fick planeras om. Både en, två och tre gånger. Möten fick bokas av. Att-göralistan fick pausas. Vi borrade ner våra huvuden och körde på. Gjorde det som behövde göras. Allt ordnade sig till sist och vi kunde åka hem med en trött tioåring. Och vi kunde fortsätta med våra rutiner. Med skola, dagis, kramper, jobb, disk, medicinering, tvätt och allt det som utgör själva livet.

Det var först efter ett par vardagslunkande dagar som tröttheten och ledsenheten oväntat svepte in.Över en lussebulle och nybryggt eftermiddagskaffe. Plötsligt kände vi hur mycket kraft det faktiskt hade tagit. Hur mycket ork som hade gått åt när vår dotter inte mådde bra.

Den eftermiddagen blev det så tydligt. Hur vi funkisföräldrar alltid måste vara beredda. Hur vi alltid har jour. I bakfickan måste vi inte bara ha en plan A och B utan gärna några reservplaner till för att möta de utmaningar som kommer. Akuta sjukhusbesök. Ett barn som är omöjligt att väcka efter en vakennatt. En 15-åring som bestämmer sig för att han bara inte vill. Orolig korttidspersonal som vill att man ska komma och bedöma. En färdtjänstbuss som inte dyker upp. Perioder av infektioner. Assistenter som blir sjuka. Medicin som kräks upp. För många av oss blir detta en vardag. Det är inget vi ifrågasätter.

Och det är kanske när utrymmet finns, under de lugna perioderna. Som kroppen och själen säger: stopp! Nu behöver du vila! Och istället för att bli stressad över tröttheten och ledsenheten. Så kanske man ska låta det komma. Strunta i alla måsten. Stoppa i sig en extra lussebulle. Och i stället låta bläckfiskarmarna ligga och vila mot bordet.

För det är kanske först därefter som vi kan njuta. Av det som gör livet så verkligt. Renstruken tvätt under händerna. Morgnar innan familjen har vaknat. Nybakat bröd. Doften från nybryggt kaffe. Timmarna med arbetsro innan barnen kommer hem. Svettiga kilometrar i löparspåret. Bra dagar utan kramper. Den gränslösa leken hos lillasyster och hennes små kompisar.

Det, som när det kommer till kritan, betyder allt.

Idag utkommer Föräldrakrafts julnummer med bland annat en stor intervju med Jonas Helgesson och Jonas Gardell.

Föräldrakraft nr 6 är i övrigt fullmatad med teman, krönikor och bokutdrag. Väl passande så här nära inpå jullovstider bjuds på ett stort skoltema om bland annat läxfri skola och nya möjligheter att hitta vänner på internet.

LEDARE

"Vi vill ge er föräldrar lite ny kraft och en känsla av sammanhang" Nya numret inleds av några värmande ord från frilansjournalisten Anna Pella.

KRÖNIKA

"Vinsten var mycket större. Vi fick visa upp det annorlunda som en naturlig del"Sören Olsson ställde nyligen upp i Tv-programmet Postkodmiljonären tillsammans med Axel Isaksson som är en av de ungdomar som varit med i Erikshjälpens
 

NYHETER

> Budgetpropositionen i korthet.

> "Äntligen har vi fått lugn"

> Två artiklar om kampen för upprättelse efter felplacering i särskolan.

> Socialstyrelsen vill minska psykofarmaka till placerade baran och unga.

> "Inga ADHD-läkemedel utan att diagnos har fastställts"

> Nytt krig om assistans.

> Vilken delaktighet är för dyr, ISF?

> Rapport efterlyser: Mer kontroll av HVB-hem.

> "Dyslexirapport sätter krokben för eleverna"

INTERVJUN

2x Jonas –> "Vi lär oss av varandra". De bär båda på ett utanförskap, har växt upp i frikyrkliga familjer och tycker om att leva för stunden. Jonas Helgesson och Jonas Gardell är aktuella med musikalen Livet är en schlager, den största svenska privatteatersatsningen någonsin, som spelas på Sveriges största teaterscen. Föräldrakraft har träffat dem för ett samtal om livet, kärleken och framtida drömmar.

TEMA: SKOLA

"Kompisdröm blir skolgård på nätet"Möt Lina som tidigare behandlades för cancer och hade svårt att hitta en vän som förstod henne på riktigt.

En forskargrupp i Halmstad har fångat upp Linas önskan om att träffa andra med liknande erfarenheter, och håller nu på att bygga en virtuell skolgård för barn
som vistas mycket på sjukhus.

"Maya mår bättre utan läxor" Lärarkollegorna Pernilla Alm och Roca Ahlgren argumenterar gärna kring varför läxor är exkluderande, i synnerhet för barn med neuropsykiatriska diagnoser.
 

Fler rubriker:

> Sammarbetet som ska gynna Sofia.

> Vikten av kommunikation - Föräldrar beskriber sina erfarenheter av sammarbetet mellan dem och barnets skola.

> Studier som leder till jobb - Chalmerister som går före.

> Valjeviken: Skolan där man utvecklas som människa.

TEMA: EKONOMI

"Det är inte vettigt att behöva upprepa samma sak om och om igen, eller behöva skaffa nya intyg varje gång" I ekonomidelen får vi den här gången läsa om Försäkringskassan i Eskilstuna och deras projekt med personliga kontaktpersoner. Lucas är en av de deltagande och familjen upplever en mer rättvis bedömning.

TEMA: JURIDIK

Här får vi ta del av ett utdrag ur boken Rättigheter och möjligheter som är RBU:s populära handbok till samhällsstöd för barn och ungdomar med funktionsnedsättning och deras familjer. Hur överklagar man myndigheters beslut om man inte är nöjd?

NY BOK

Christina Renlund är tillbaka med boken Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk i en ny tappning.

KRÖNIKOR

"När vi ska boka biljetter får gemenskapen sig en rejäl törn" Anneli Khayatis krönika väcker tankeställningar om hur gemenskapen kommer i kläm då familjer tvingas splittra på sig när tillgängligheten är begränsad.

"Tänk dig att hjärnan är ett postkontor och fingrarna en brevlåda"

"Jag är en människa, varken mer eller mindre" I filmen Jag ser dig, som nyss har haft premiär på biograferna, får följa en tjejen Rena Kathleen, vars barndom är kantad av fördomar och begränsningar. Renas högsta önskan är inte att kunna se utan att bli sedd som den hon är och inte enbart som blind.

DEBATT

> ”Samverka med oss för att rädda stödet till barn med autism”

> Nya arbetstidsregler slår sönder vår trygghet.

> Kungens lilla piga säger upp sig.

PLUS

Ett nytt avsnitt av Kalle och Hobbe, Kalendarium och ett 60-tal annonser hjälpmedel, assistans, skolor, kollo, utbildning och mycket annat.

Nästa utgåva, i januari, blir också extra välfylld. Hör av dig genast om du har tips till våra teman!

Att skolpersonal har förståelse för föräldrarnas situation och att man som förälder ibland försöker ta ett steg tillbaka och lita på personalens kompetens, gynnar samarbetet mellan hem och skola, menar Sofias föräldrar som har bestämt sig för att inte lägga sig i detaljerna i sin dotters skoldag.

Malteholmsskolan, Hässelby. Sofia Andersson, 10 år, går med lätta kliv in i klassrummet och går rakt fram till sin tryckkontakt med förinspelad sång. Hon tar upp kontakten i handen och trycker lätt.

”Hjulen i bussen snurrar runt, runt, runt.”

Paus.

Sofia går fram till sin lärare Lena och tar hennes hand och lägger den på kontakten, för att Lena ska trycka.

”Runt runt runt”.

Paus.

Sofia gör samma sak om och om igen tills hela versen är spelad. Sen börjar hon om igen.

Musik är ett av hennes största intressen.

Sofia föddes med en grav ospecifik utvecklingsstörning och går fjärde året i grundsärskoleklass. Här har hon gått sedan hon var sex år. Hennes föräldrar valde just den här skolan av flera olika skäl. Dels för att den låg närmast, vilket de tyckte var praktiskt och skulle underlätta kontakten mellan dem och skolan. Men också för att skolan ligger nära vattnet och i en lummig miljö.

Dessutom fick de ett mycket bra intryck av personalen redan från första början, dels när det gällde bemötandet, men också att de gjorde det möjligt för Sofia att börja tidigare än tänkt, eftersom familjen behövde avlastning.

Samarbetet med skolan fungerade bra från början.

– Vi var tydliga med vad Sofia tycker om och vad hon inte tycker om, och försöker hela tiden ge så mycket information som möjligt, så att personalen kan använda sin kompetens och erfarenhet till att göra Sofias dag så bra som möjligt, säger mamma Anna-Karin, och fortsätter:

– Personalen visade att de lyssnade på oss och Sofias behov och anpassade verksamheten efter det. Det fick oss att känna en trygghet och tillit och har gjort att vi har kunnat ta ett steg tillbaka och lita på att de vill Sofias bästa. När det gäller innehållet i Sofias skoldag är de måna om att inte lägga sig i några detaljer.

Hon tar ett exempel:

– Vi har berättat att Sofia älskar musik och att vara ute mycket, men vi säger inte att hon måste få vara ute eller spela musik en viss stund varje dag. Som förälder bör man nog försöka släppa detaljstyrning i de frågor som inte är akuta. Hon tänker att samarbetet utsätts för fler utmaningar om man har ett barn med medicinska behov, vilket Sofia inte har. Samtidigt säger hon, av egen erfarenhet, att det gäller att välja sina strider och bara ta de som verkligen är viktiga, för att inte bränna ut sig själv och riskera de viktiga relationer man har kring sitt barn.

– Som förälder måste man kanske tagga ned ibland, och lita på personalen och deras kompetens. Såklart ska man påpeka om något är fel. Det viktigaste för oss är att Sofia är i en miljö där hon trivs, med människor som bryr sig om henne, och där hon kan utvecklas.

Föräldrarna är övertygade om att människor är mer benägna att göra sitt bästa och gå varandra till mötes om de har en god relation där båda parter är inställda på samarbete.

– Vi har tur som har så bra personal i skolan, säger pappa Mikael. Det blir ju svårare om personalen inte är inriktad på samarbete, precis som det blir svårare för skolan när föräldrarna inte är det. Det handlar om inställning och välvilja och att båda parterna måste vara inriktade på samarbete. Jag och Sofias mamma är måna om att ha en bra relation till skolan, och försöker vara lösningsorienterade.
 

Sofia älskar musik, och skolan försöker använda det i många sammanhang under hennes skoldag.
 

Grunden är kommunikation och den försvåras av att Sofia, liksom många barn som går i särskola, oftast åker taxi till och från skolan. Kontaktboken är därför den viktigaste kommunikationskanalen. Där skriver föräldrarna till skolan och vice versa.

– Kontaktboken ersätter ”Vad har du gjort idag och hur har du haft det?”-frågan som vi kan ställa till lillasyster.

Sofias föräldrar tycker att det allra bästa är när personalen skriver om något roligt som har hänt, till exempel att Sofia reagerat positivt på en ny melodi, eller att de sett något nytt i hennes kommunikation. Det bekräftar att personalen ser deras dotter.

Att ha ett barn som inte själv kan berätta hur det är i skolan är jobbigt.

– Vi ser att hon springer in i klassrummet när vi kommer dit, och tolkar det som att hon trivs bra. Det är extra viktigt att vi och skolan kan kommunicera när inte Sofia kan berätta hur det är.

Det gäller kanske i synnerhet känsliga frågor kring barnens behov. I våras tog skolan upp att de har svårt att erbjuda Sofia den sinnesstimulans hon behöver, och föräldrarna funderar nu på om de ska försöka hitta en annan skola som passar henne bättre.

Anna-Karin minns att hon först blev illa till mods över att höra att Sofia hade större behov än sina klasskamrater.

– Sorgen rivs upp varje gång jag blir påmind om Sofias tillkortakommanden. Men sen förstod jag att personalen såg det ur Sofias perspektiv. Man borde förstås både tänka ”varför reagerar jag så här” och be skolan förklara tydligare hur de tänker, innan man låter känslorna dra iväg, men det är inte alltid så lätt. För vi ser ju också att personalen är otroligt kreativa och ger Sofia sinnesstimulering efter de förutsättningar som finns i skolan.

Sofias klasslärare Lena Botvidsson säger att hennes erfarenhet är att ömsesidig respekt, ödmjukhet och lyhördhet gentemot föräldrar är det som funkar bäst.

– Det viktigaste är att vara ärlig, rak och våga fråga om allt. Åt båda håll. Fråga är det bästa man kan göra. Rak och öppen kommunikation leder till förtroende. Ibland stöttar vi föräldrar lite extra, till exempel i samband med inskolning. De behöver få tid på sig att se att deras barn har det bra i skolan, så att de kan känna sig trygga.

För att personalen ska kunna möta föräldrarnas behov krävs stöd och förtroende från ledningen samt ett gott och nära samarbete mellan skola och fritids. Det tycker Lena fungerar bra här.

Skolan har också en annan utgångspunkt än föräldrarna, menar elevassistent Nina Björkqvist.

– Vi är här åtta timmar, ni är föräldrar dygnet runt. Vi har valt det här jobbet, och vi har god personaltäthet som gör att vi orkar och tycker att det är jättekul, säger Nina, och Lena fortsätter:

– Det är så roligt att se barnen göra små framsteg. Vi vet aldrig hur en dag ser ut här, hur barnen mår. Vi lär oss att ha tålamod. Vi leker mycket, det enda som kan stoppa oss är fantasin.

Mamma Anna-Karin ler.

– Personalen här visar verkligen att de tycker om och bryr sig om Sofia. De ser de små detaljerna.

Nina berättar om ett tillfälle när hon nynnade på en sång ”Sofia lyste upp och fick äppelkinder”. Nu börjar Nina och Lena nynna på ”Mamma Mia” med Abba, en av Sofias favoritlåtar.

Sofia börjar sakta gunga fram och tillbaka på stolen. Efter en stund reser hon sig upp och går mot musiksalen.

”Varför sitter flickan i rullstol? Orkar hon inte gå?”

En vårdag på en dammig lekplats. En pojke står framför oss med händerna i fickorna. Tittar på Hilda och mig. Två meter bakom: en generad mamma som sneglar åt vårt håll. Skrapar med skon i gruset.  ”Hon heter Hilda”, svarar jag och ler mot pojken. Hon kan inte gå därför att hennes ben inte fungerar. En liten tystnad. ”Varför lagar ni dem inte då” Han tittar på mig med en rynka i pannan. ”Doktorn kan inte. Så istället har hon fått en så fin rullstol. Den är väl inte så tokig”, svarar jag. ”Nej, den ser rätt snabb ut.” Han böjer sig ner för att titta lite närmare på hjulen. Hans mamma är plötsligt nära och avbryter oss med en försiktig harkling. ”Olle, det är dags att gå nu.” Hon ser på mig och ler urskuldande. ”Ursäkta, men du vet hur barn är.”
”Ja", säger jag. "Visst är de fantastiska”.

Dessa underbara barn.  Som ställer de raka frågorna. Så modigt och så oerhört befriande. Som inte ängslas över att klampa in på områden som värker. Som är så uppriktiga och nyfikna.

Våra första år som funkisföräldrar handlade om att undvika. Undvika platser med mycket folk. Mataffären. Badstranden. Lekplatser. Jag har svårt att förklara varför. Jag vet att jag var rädd för blickarna. Att vår dotter skulle värderas och jämföras. Men kanske var jag också rädd för frågorna. För när man själv inte bottnar i det oerhörda – hur ska man då orka förklara för någon annan?

Det där ändrades efter några år. EEG, habilitering, sjukgymnastik, medicinering – allt blev så småningom vår vardag och vårt nya liv. Allt fler hjälpmedel kom att fylla vårt hem i takt med att vår dotter växte. Nödvändiga för att kunna ge ett bra liv men också viktiga symboler för omgivningen. Symboler som gav de svar som vi själva inte behövde ge. Sakta började vi också se och lära känna andra familjer som oss. De fanns faktiskt lite här och var. Skillnaden var bara att vi inte hade sett dem tidigare.

Tio år som funkisföräldrar har förändrat oss. I dag undviker vi inte längre. Vi möter de där blickarna. Och det vi ser är inte något värderande, varken hos barn eller vuxna. Oftast bara vänlighet och omtänksam nyfikenhet. Men fortfarande hänger oftast vuxnas frågor kvar i luften. Man vågar antagligen inte tränga sig på eller råka säga fel saker. Och det är ju inte så konstigt. Sådan är jag själv när jag möter andra i svåra situationer som jag själv inte har erfarenhet av. Men jag tycker att det är synd. För det är ofta i de svåra frågorna och samtalen som vi människor möts på riktigt.

”Har hon ingen hjärna? Varför har hon så mycket spott runt munnen? Varför dricker hon ur en bebisflaska? Varför måste ni mosa maten, är hennes tänder trasiga? Varför pratar hon inte, hur förstår ni då när hon vill ha godis? Varför kissar hon i blöja? Varför skriker hon? Är det inte jobbigt att bära henne? När ni dör, vem tar hand om Hilda då?”

Alla ni mammor och pappor som någon gång har haft en frågvis femåring eller en nyfiken sjuåring. Alla ni som har stått där med röda öron och rodnande kinder. Tyck inte att det är pinsamt. Var i stället stolta över era barn och deras starka vilja att försöka förstå. Vi kanske istället ska lära oss något av dem. För trots vår ålder, utbildning, sociala spelregler och livserfarenhet. Trots vårt enorma försprång. Den riktiga klokskapen kommer ofta från de kortbenta personerna som står bredvid oss.

Hon ligger på filten på golvet. Han sprattlar i min famn en halv meter framför. Hans vispande ben, hans darrande kropp. Hela hans väsen vill fram till henne. Jag känner hur hans lilla hjärta pickar okontrollerat i bröstet. Känner hur han håller på att explodera av kärlek. Men jag håller honom hårt en liten stund till.

Vi har blivit fem i familjen. Just som vi har börjat att sova i kapp tio år av sömnbrist så flyttar han in. 10 veckor gammal, mjuk som en dunboll och med stora bruna ögon. Nätterna fylls av en orolig sömn. Öronen registrerar försiktiga tassar mot golvet. Då måste vi snabbt bära ut honom i trädgården om vi inte vill svabba golvet. Framåt gryningen väcks vi återigen av en tunga i ansiktet eller pirayatänder i fötterna.

Jag vet inte om det är autismen, den tunga medicineringen eller det ständiga spraket från epilepsin. Men många gånger är Hilda långt, långt bort. Hur jag än kramar, stryker hennes kropp eller pratar med varma ord så når jag inte fram. Min dotter ligger i min famn, men befinner sig på en plats långt bort dit mina mammaord inte når. Särskilt under de perioder då hon mår dåligt. Då sluter hon sig hårt. Stänger av oss och kämpar med det som är jobbigt. Bredvid sitter vi. Famlar i otillräcklighet.

En gång läste vi att människor som kelar med en hund utsöndrar måbra-hormonet oxytocin. Därför började vi under en period jobba med terapihunden Folke. En halvtimme i veckan lånade den majestätiska storpudeln ut sin varma päls, sina tunga tassar och vänliga ögon till vår dotter. Vi såg inga stora förändringar. Men de hårt knutna händerna öppnade sig då och då i pälsen. Och ibland lade hon sitt huvud mot hans lockiga mage. Och även om det bara handlade om ögonblick av välmående så tyckte vi att det var värt det.

Så landade vi så småningom i beslutet att skaffa en egen hund. Som alltid kan finnas där för vår dotter. Det blev Guldruschens Stormblazer. En liten Golden Retriever med guldglänsande stamtavla. Men vi kallar honom Roffe.

Hjärtat slår lite långsammare. Han slutar att spjärna emot. Då släpper jag honom försiktigt och låter honom går fram till Hilda. Hon ligger alldeles stilla och låter ögonen följa honom. Han cirkulerar runt henne, svansen vispar runt i hennes hår och han påbörjar en slickkavalkad som aldrig tycks ta slut. Börjar med hennes fötter, jeansen och sedan de små knutna händerna. Den kalla nosen drar in hennes doft. Överväldigande känslor för en liten valp. För strax lägger han sin tass på hennes huvud och somnar utmattad. Och så ligger de en lång stund – nos mot näsa. Redo att påbörja en lång resa tillsammans. Vi andra får hänga med så gott vi kan.

Att skoja till det och hjälpa folk, det tycker Melker Holmberg, 17, är roligt. Han är en av de unga praktikanter som kommer arbeta på mässan Leva & Fungera i april.

- Det ska bli jättekul! Det känns roligt att få prova på olika arbetsmoment, säger han.

Melker går andra året på Riksgymnasiet för rörelsehindrade, som är en del av Angeredsgymnasiet i Göteborg. Han och hans klasskamrater är peppade inför praktiken till våren och då hoppas Melker att han får agera guide och visa folk vart de ska ta vägen.

- Jag gillar att snacka skit och skoja till det med folk, så det ska bara bli kul, säger han.

Gymnasieskolan har satsat ordentligt på praktikplatser för sina elever under de senaste fem åren.

- Det började som ett projekt för fem år sedan. Sen har skolan valt att driva vidare verksamheten. Jag tycker att det är jätteviktigt för eleverna att få möjlighet att komma ut i arbetslivet. De får se att det finns en värld utanför skolan, något att kan sikta mot som inte är omöjligt. Samtidigt som de får nya erfarenheter och livsträning, säger Peter Magnusson, praktiksamordnare och elevassistent på skolan.
 

Melkar Holmberg med praktiksamordnaren Peter Magnusson. Foto: Rickard Strid.
 

Praktiken på mässan är ett smakprov för Melkers klass. Det är först under tredje och fjärde åren som eleverna går ut på praktik under en längre period.

- Det här är en bra övningspraktik för våra elever där de under några dagar får prova på hur det är att vara ute och praktisera. När de sedan ska ut under tredje året utgår vi från vad eleven har för intresse. Utifrån det letar vi upp bra praktikplatser till varje individ, berättar Peter Magnusson.

Melker tycker att det är bra att man får testa på att komma ut i arbetslivet. Hans största intresse är sport och idrott, så han hoppas att han i trean kan hitta en praktikplats med sådan inriktning.

- Sen har jag inte bestämt mig än för vad jag vill göra i framtiden. Först vill jag studera vidare efter gymnasiet. Men det är bra att få arbetserfarenhet redan nu, jag ser fram emot det, säger Melker.

Eleverna får praktikplatser på allt från daglig verksamhet till reklambyråer och det har varit viktigt för skolan att försöka tillgodose elevernas intresse. Något som inte alltid är helt lätt, när man ska fixa praktikplatser på företag med varierad tillgänglighet.
 

Eleverna praktiserar på alla möjliga arbetsplatser. Emma Hedlöf hamnade i höstas på en reklambyrå, där hon med hjälp av anpassning kunde använda sina fötter för att utföra arbetsuppgifterna på datorn.
 

- Det roliga är att företagen som tar emot eleverna ofta börjar se saker ur ett nytt perspektiv. Många får insikt i att deras lokaler inte är så väl anpassade som de trodde. Men framför allt får de lära känna våra elever och ser att det finns en människa bakom funktionsnedsättningen. Företagen får se att här finns bra arbetskraft, som man kan anställa i framtiden, säger Peter Magnusson.
 

Det finns för få hjälpmedel för föräldrar med en funktionsnedsättning och många lämnas ensamma att själva hitta smarta lösningar för att vara mobila med sitt barn.

Det menar Nora Sandholdt, en av initiativtagarna till projektet och webbsidan ”Mamma, pappa, lam”. Projektet drog hon igång tillsammans med Erika Nilsson och Anna Oredsson.

På mässan Leva & Fungera i april, lanserar man en hjälpmedelsbank med tips och råd till föräldrar.

- Behovet är stort. Nyblivna föräldrar kastas ut i en helt ny situation. Ute i samhället ser man inte många föräldrar med en funktionsnedsättning, så det är svårt att hitta information om hur andra har löst olika problem. Det slutar med att många föräldrar måste uppfinna sina egna hjälpmedel, säger hon.

På mässan kommer ”Mamma, pappa, lam” arrangera en föräldraträff och ställa ut med en föräldrahörna, där man visar upp smarta hjälpmedel. I samband med detta lanseras hjälpmedelsbanken.

Målet är att kunna erbjuda en webbaserad kunskapsbank där föräldrar kan hitta smarta hjälpmedel som finns ute på marknaden. Men även få tips och råd om hur man själv kan anpassa.

- Det saknas tyvärr många produkter på marknaden och inom hjälpmedelsbranschen går det ganska trögt kring att utveckla utbudet. Anledningen är så klart att vi föräldrar med funktionsnedsättning är en ganska liten marknad, säger Nora Sandholdt.

Hon berättar att många föräldrar tidigare kunde få bra hjälp att anpassa på hjälpmedelscentralerna. Men att allt fler föräldrar inte får den hjälp de skulle behöva.

- Det är oklart kring ansvarsfrågan. Om hjälpmedelscentralen bygger en barnsits till en rullstol, vem bär ansvaret om något skulle hända? De anpassningar som tidigare gjordes, har blivit mycket färre på grund av att hjälpmedelscentralerna är rädda att något ska gå fel, berättar hon.

Ensamheten man som förälder med funktionsnedsättning känner, ledde till att Nora Sandholdt tillsammans med fler föräldrar 2013 drog igång webbsidan ”Mamma, pappa, lam”. Projektet finansieras av Allmänna arvsfonden och vänder sig främst till föräldrar.

- Men intresset från mödravården har varit mycket större än jag trodde, vilket är väldigt roligt. Nu satsar vi på att samla in bra hjälpmedelsinformation så att vi sedan kan få komma ut och träffa arbetsterapeuter och hjälpmedelscentraler. Målet är att projektet ska leda till att föräldrar med en funktionsnedsättning kan känna sig mer självständiga, säger hon.
 

Det är dags att göra upp med optimismindustrin som vill få oss att bara tänka positivt - och skämmas om vi inte gör det. Det menar psykologen Mattias Lundberg och komikern Jan Bylund, som tillsammans skrivit boken ”Den lyckliga pessimisten”.

Vi pumpas ständigt med tidningsreportage, tv-inslag och blogginlägg som alla propagerar för samma sak. Du ska tänka positivt, skratta dig igenom livets svårigheter och alltid ge 110 procent.

- Vi vill slå tillbaka mot inspirationsindustrin. Tänk hur många gånger man får höra rådet att man alltid ska ge 110 procent. Men det finns faktiskt inga 110 procent. Vi vill ge en realistisk syn på verkligheten. Det är okej att tycka att saker är skit ibland, för det kan faktiskt inte vara hallontårta hela tiden, säger Mattias Lundberg.

Han är legitimerad psykolog och docent vid Umeå universitet. Boken har han skrivit tillsammans med komikern Jan Bylund och i april gästar de på mässan ”Leva & Fungera” med humorföreställningen som har samma namn. Föreställningen är ett utdrag ur en längre show som de turnerar med under våren.

- Det är en humoristisk föreställning där vi tar upp absurda exempel och visar på hur svårt och orealistiskt det är att ”leva i nuet” och ”ge 110 procent”. Vi måste helt enkelt acceptera att vi ibland mår dåligt. Med den inställningen blir det också lättare att förbereda sig för det som kan vara svårt i livet, säger Mattias Lundberg.

Inspiration till boken har författarna fått från bekanta från både arbets- och privatliv. En del från vänner som har barn med funktionsnedsättning, berättar Mattias Lundberg, som ofta får höra från andra hur de borde tänka.

- Och många är så trötta på att andra ska tala om för dem hur de ska må. Som förälder är det faktiskt okej att tycka att situationer är svåra och jobbiga ibland. Man måste tillåtas att sörja och samtidigt förbereda sig för en tuff period. Vi vill inte att man ska vara en ”sur-pessimist”, men att man tillåter sig sätta realistiska krav på sig själv och vardagen, säger han.

Med mycket humor vill Mattias Lundberg och Jan Bylund visa på det absurda med att alltid vara positiv. En viktig del av att må bättre är att sänka sina förväntningar.

- Självklart ska man ha mål i livet. Men om man sänker sina förväntningar något på sig själv, blir man heller inte besviken. Jag brukar säga att jag vaknar på morgonen, ser att min fru är kvar och känner mig nöjd, säger Mattias Lundberg och skrattar.
 

Ungas fritid står i fokus när den ideella föreningen Passalen satsar på att bygga ett fritidstorg till mässan Leva & Fungera i april.

- Vi lägger allt fokus på parollen ”leva”. Så mycket i de här sammanhangen handlar om att bara ”fungera”. Men vi vill visa att det med ganska enkla medel också går att få en bra integrerad fritid, säger Ia Kjellsdotter, verksamhetsledare på Passalen.

Passalen verkar i Göteborg och har sedan starten 2006 arbetat med att förbättra fritiden för unga med funktionsnedsättning. 2007 fick man sitt första uppdrag från Göteborg stad och har sedan dess arbetat med att förändra attityder och hjälpa till att integrera fritidsaktiviteter.

Den som behöver piggas upp med lite aktiviteter på Leva & Fungera kan komma förbi fritidstorget och ta del av dans, konst, musik och en hel del överraskningar. Målet är att samla olika verksamheter och ge möjlighet till mässbesökarna att inspireras i olika workshops.

- Många gånger stängs ungdomar ute från fritidsaktiviteter som egentligen är väldigt enkla att integrera, säger Ia Kjellsdotter.

En av verksamheterna som kommer visa upp sig på mässan är Göteborgs stads volontärpool för ungdomar, ”Team Göteborg”, där man som ungdom kan volontärarbeta som värd på stora evenemang som ”Way out west” och ”P3 Guld”.

- När Passalen började arbeta med volontärpoolen hade de inga unga volontärer med funktionsnedsättning. Idag är det 50 ungdomar, säger Ia Kjellsdotter.

Det största problemet enligt henneär oftast att ungdomarna glöms bort när fritidsverksamheter rekryterar deltagare och att de själva kanske inte har självförtroendet att söka sig till verksamheterna.

- I det här fallet nådde inte informationen ut till ungdomarna på särskolan. Vi såg till att ungdomar från volontärpoolen kom ut till särskolan och informerade. Då fick ungdomarna direktkontakt och vågade söka, säger Ia Kjellsdotter.

För att förenkla processen fungerar Passalen som en brygga mellan ungdomarna och fritidsverksamheterna. De erbjuder hjälp att ansöka, förenklar information och hjälper till med planering av logistik.

- Det största hindret är ofta okunskap. Som förälder och ungdom kan man hjälpa fritidsverksamheter att förstå att det inte kostar miljarder att välkomna en ungdom med en funktionsnedsättning. Ibland kan vi från handikapprörelsen fastna i att vi fokuserar på allt som inte fungerar. Det gör att verksamheter inom kultur och fritid, med begränsade resurser, kan bli avskräckta och inte vågar satsa, säger Ia Kjellsdotter.

Med fritidstorget på Leva & Fungera vill Passalen inspirera ungdomar, föräldrar och yrkesverksamma.

- Vi behöver både den integrerade fritiden samt anpassade aktiviteter, som till exempel handikappidrotten. För att unga ska kunna ha möjlighet till en aktiv fritid behöver dessa komplettera varandra. Det är viktigt att den öppna fritiden som fritidsgårdar, kultur och evenemang inom kommunerna finns öppna för alla ungdomar, säger Ia Kjellsdotter.

Ny matlagningsapp till mobilen och surfplattan ska göra matlagning busenkelt för den mest ovane kocken.
- Appen gör att man kan bli mer självständig, säger Margareta Frost-Johansson, projektledare och matkonsult på Hushållningssällskapet.

”Matglad” är gratis för nedladdning och har tagits fram i samarbete med testpersoner från FUB, Grunden media, Primacura media samt serviceboenden i Borås och Alingsås.

Med tydliga strukturerade instruktioner, som berättar om varje steg, kan en person som har svårt att följa en traditionell kokbok mycket enklare hänga med. Till detta tillkommer inköpslistor, samt inbyggda timrar för de olika matlagningsmomenten.

- Det är våra testpersoner som varit med och utformat appen. De har tyckt till och hjälpt oss göra en tydlig app, som vi nu även märker är användbar för alla människor som känner sig osäkra i köket, säger Margareta Frost-Johansson.

Projektet drivs av Hushållningssällskapet och finansieras av Allmänna arvsfonden. Idén till appen fick Margareta från en kostpedagog från Borås stad.

- Hon ringde mig och berättade att matlagningsinformationen som fanns till personer med intellektuella funktionsnedsättningar var alldeles undermålig och barnslig. Det här är ju en vuxen målgrupp som vill ha saker med snygg och modern design. Och då kände jag att det här är en sådan viktig grej, det måste finnas möjlighet att göra något åt det, berättar Margareta Frost-Johansson.

Och i december förra året lanserades ”Matglad”. På mässan Leva & Fungera i april är det första gången man visar upp den färdiga appen. Men redan nu går den att ladda ner gratis till sin iPhone. Om någon månad ska appen även finnas tillgänglig till Android.

- Det är fantastiskt att den äntligen är klar! Jag märker att personerna som använder den känner sig mer självständiga och får ett större självförtroende. Appar är ett fantastiskt hjälpmedel, eftersom de är så kognitivt smarta, man pekar på det man vill åt, säger Margareta Frost-Johansson.

Lunds kommun har fått bidrag för att stärka ungdomar i särskolans inflytande i den lokala demokratin. Det är Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor som fördelar 1,4 miljoner kronor till Lund, samt Botkyrka och Skövde kommun.

Bidraget delas ut för att stärka ungas inflytande i den lokala politiken. Fokus ligger på projekt med innovativa strategier som har ett långsiktigt tänkande.

Myndigheten har tagit emot omkring 50 ansökningar och ett av projekten som nu får ett bidrag är Lunds kommun som vill satsa på unga med funktionsnedsättning.

- Det är oerhört roligt att så många kommuner är intresserade. Vi är glada att se innovation och nya idéer och inspirerande ansatser till att samverka med civilsamhällets organisationer. Det ska bli mycket spännande att följa dessa projekt, säger Eva Theisz, vikarierande generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

Lunds kommun har beviljats bidrag för att utveckla inflytandeforum för särskoleelever, för att starta upp en dialog mellan dem och beslutsfattare i kommunen. Man vill också utse unga mentorer som redan är engagerade för att stötta upp under hela processen. Projektet kommer ske i samverkan med särskolan på högstadie- och gymnasienivå.

För två år sedan lanserade de CP-ölen på Leva & Fungera. Nu laddar GIL, som gjort sig kända för att utmana tabun, upp med en ny kampanj inför årets mässa.

- Vi medverkar och även denna gång kommer vi beröra ett tabubelagt ämne. Exakt vad vi kommer göra är en hemlighet, men alla nyfikna är välkomna till vår monter när vi drar ner brallorna, så att säga! säger Anders Westgerd, verksamhetsledare på GIL.

Föräldrakraft har tidigare skrivit om GIL:s kampanjer mot diskriminering och bristande tillgänglighet i samhället. Med aktioner som är oväntade och ibland provocerande vill de förändra, med glimten i ögat.

Spårvagnsockupationer, CP-dockan, CP-ölen och ett politiskt parti är flera exempel på hur GIL plockar fram viktiga frågor på agendan med intressanta kampanjer.

- CP-dockan, liksom flera av våra kampanjer, handlade om att väcka medvetenhet om att attityder som människor har försvårar det dagliga livet för personer med funktionsnedsättning och förminskar deras person. Att inte ses som fullvärdiga människor är vårt största handikapp, säger Anders Westgerd.

Med det politiska partiet Normaldemokraterna ville GIL föra upp funktionsfrågor i 2014 års valdebatt och med CP-ölen ville man bryta tabut som finns kring alkohol och funktionsnedsättningar. Ölet har vunnit flera priser som t ex Nöjesguidens Glädjespridare 2014 och ett Silverägg på Guldäggsgalan.

- CP-ölen är framtagen för rätten att vara och behandlas som vuxen. Det handlar bland annat om tillträde till krogen, men tar också upp frågor som bemötande och tillgänglighet. Det är inte bara trappor och trösklar som utgör hinder för att jag som funktionsnedsatt ska ha tillträde till butiker och lokaler, allt som oftast tittas det snett när man beställer en öl. För att inte tala om öl nummer två, säger Anders Westgerd.

Vad som händer på årets Leva & Fungera håller GIL än så länge hemligt. Men Anders Westgerd menar att det blir en viktig och intressant kampanj, med ännu ett tabubelagt ämne som förtjänar större plats i debatten.

Saknar du ett hjälpmedel eller en innovativ lösning för att du eller någon du känner ska kunna leva ett självständigt liv? Har du en smart lösning? Då kanske du bör söka till den stora nordiska innovationstävlingen ”The Nordic independent living challenge”, som drar igång den 5 februari.

- Tävlingen är öppen för alla som har en bra idé – brukare, företag, studenter och vård- och omsorgspersonal. Det vore fantastiskt roligt om vi kunde nå ut till brukarna. Vi tror att det ofta är där de absolut bästa idéerna finns, säger Maria Kleine, projektledare på Stockholm stad.

Bakom tävlingen som inspirerar till uppfinnarglädje och innovation, står de fem nordiska huvudstäderna och Nordiska rådets ”Nordic innovation”. Mellan den 5 februari och den 15 mars kan man skicka in sitt bidrag med en idé om ett hjälpmedel eller en annan innovativ lösning på ett problem.

- Huvudmålet är att vi vill hitta bra idéer som kan bidra till att personer med funktionsnedsättning eller äldre får möjlighet att leva ett mer självständigt liv. I första fasen behöver man inte lämna in något avancerat, det räcker med att man skriver några rader där man beskriver sin idé, vilken målgrupp man vänder sig till, vilket behov som finns och vilken lösning eller produktidé som kan täcka upp för detta. Alla är välkomna att lämna in sitt bidrag, säger Maria Kleine.

Efter första gallringen kommer tävlingsarrangörerna arrangera ett matchmaking-event där alla som kommit vidare kan träffas och utbyta idéer. Då finns möjlighet för företag, aktörer och privatpersoner att gå ihop med varandra.

- Det viktigaste är alltså idén, vi kommer stötta alla som går vidare i tävlingen och vissa kanske vill kopplas ihop med en större aktör. Om man har en idé, men känner att man inte kan eller orkar hålla i utvecklingsprocessen, går det bra att bara skicka in sin idé ändå. Vi vill också motivera våra tävlande till att arbeta över de nordiska gränserna för att ge större spridning, säger Maria Kleine.

Bidragen som till slut går vidare får stöttning med utveckling, prototyptester och att göra en affärsplan. Tävlingen pågår under ett och ett halvt år och det vinnande bidraget vinner en miljon norska kronor. Utöver det vinnande bidraget, går ett pris till bästa nordiska samarbete och ett till bästa studentbidrag.

- Vi hoppas att det blir en stor bredd av bidrag och att vi får in idéer från brukare och deras nära, det är ju de som är verkliga experterna på vad man behöver för att kunna leva ett självständigt liv, säger Maria Kleine.

I april är det dags för Sveriges största hjälpmedelsmässa Leva och Fungera att öppna portarna igen. Detta år vill Maria Nilsson, projektledare på Svenska Mässan, att det blir en riktig livsstilsmässa och hon lägger största fokus på ordet ”Leva”.

- Rent konkret betyder det att vi förtydligar frågeställningen ”vad betyder det för individen?”. Att det här är en hjälpmedelsmässa, med massa prylar för att ”fungera”, det vet vi. Men vad innebär det att man får ett hjälpmedel eller en anpassad bil? Det betyder att man kan arbeta, ta sina barn till skolan och ha en aktiv fritid. Vi har inte lika tydligt fokuserat på detta tidigare och nu vill jag att det helt ska genomsyra mässan, säger Maria Nilsson.

Hon berättar att hon blivit inspirerad av organisationer som GIL, som under Leva & Fungera 2013 lanserade CP-ölen för att sätta fokus på hur människor med funktionsnedsättning blir bemötta på krogen.

- Jag vill helt enkelt ha ett ännu större fokus på livskvalitet. För branschfolk och vårdpersonal är det här mycket en vård- och omsorgsmässa. Men för brukarna är det en livsstilsmässa, och det är framför allt där vi kan bli mycket bättre i år, säger Maria Nilsson.

Målet är att mässan ska bli lika stor och välbesökt som 2013. Men hon vill inte bredda mässan på bekostnad av den tydliga avgränsningen.

- Det är viktigt att vi håller rätt fokus och håller oss inom rätt bransch, säger Maria Nilsson.

Planeringen inför mässanär i full gång, både från mässans och utställarnas sida. Men frågan är hur viktiga dessa mässor är nu för tiden, då nästan all information finns tillgänglig på nätet.

- Jag tycker de är viktiga och fortfarande har ett stort värde. Det finns inga andra tillfällen då man kan gå runt och känna och klämma på produkter på en och samma dag. Det är möjligheten att också kunna jämföra produkter och tjänster som är så viktig. På Leva och Fungera kan man som brukare hitta nya lösningar och bli inspirerad, säger Maria Nilsson.

”Förlåt Hilda, för mina kalla händer”. En tidig onsdagsmorgon i november. Hildas assistent viker undan det varma täcket. Stryker henne över det rufsiga håret och börjar dra på henne mjuka bomullstights. Med sömniga ögon blinkar Hilda mot oss. Vi pratar med mjuka röster och klär på henne strumpor och tröja. Försöker göra uppvaknandet så försiktigt som möjligt för att undvika en kramp. Just i denna stund känner jag en tacksamhet. Över att klockan är halv 7 på morgonen och jag är utvilad. Och över att vi är två som hjälps åt att göra morgonen så bra som möjligt för Hilda.

Det har gått åtta månader sedan assistenterna för första gången klev över tröskeln till vårt hem. Det var ett av de svåraste besluten vi har tvingats ta som funkisföräldrar. Men också nödvändigt och avgörande för att kunna orka vara en bra mamma och pappa. Under tio år vakade vi själv över Hilda på nätterna. Det var timmar med en ytlig och ständigt avbruten sömn. Jag minns att jag brukade stå vid badrumsspegeln på morgonen och betrakta de mörka skuggorna under ögonen. Tänkte att ”jag får väl sova ikapp i eftermiddag eller i morgon”. Men de där sovaikappstunderna kom aldrig. Och jag och min man borrade ner huvudet och körde på. Och skuggorna under ögonen mörknade. Fram till den dagen då vår första assistent klev in genom dörren, la matlådan i kylen och sa: ”Sov nu. Jag vet var ni finns om det händer något i natt.”

Jag tänker på de orden ibland. Jag tänker på alla dessa som kanske halkar in på eller aktivt väljer att bli personliga assistenter. Dessa tjejer och killar som har modet att kliva över den så känsliga tröskeln till andra människors liv. Människor som egentligen inte vill. Människor som många gånger är trötta, arga och sorgsna. Som är tränade i konsten att klara allting själv. Och jag hoppas att de som blir assistenter förstår att de aldrig är enbart detta för oss funkisfamiljer. De är kompetenta kollegor. Duktiga pedagoger. Kunniga bollplank. Trygga vårdare. Omtyckta kompisar. Räddande änglar.

För oss var omställningen stor. Men i dag märker jag skillnaden mellan att leva och vara levande. Det har klarnat i huvudet. Jag lägger mig inte längre med en tung hand på min axel. Jag somnar trött och vaknar utsövd. Trygg, i förvissningen att någon sitter bredvid min dotters säng under nattens alla timmar.

Hilda sitter i sin matstol. Gapar efter skeden med yoghurt och flingor. Med van hand pysslar assistenten med skeden, flaskan och de små tabletterna som ligger bredvid tallriken. Småpratar med mjuk röst. Och jag tänker på de där kalla händerna. De står för något som är obetalbart. Och de sitter på de allra modigaste människorna.

Den belgiska fysioterapeuten Bart Van der Heyden besöker mässan Leva & Fungera i april för att föreläsa om sittande. Nytt för denna gång är att han i en extra föreläsning vänder sig direkt till brukare, utöver föreläsningen för yrkesverksamma.

Det är Hea Medical som tillsammans med mässan bjudit in Bart Van der Heyden, som har över 18 års erfarenhet som fysioterapeut och reser världen runt för att föreläsa om sittande för fysioterapeuter och arbetsterapeuter.

Han är specialiserad inom området”rullstolssittande” och föreläsningen handlar om sittande, positionering, förflyttning och sårbehandling. Han betonar vikten av att använda rätt positioneringshjälpmedel och tillbehör till rullstolar.

Företaget Hea Medical bjöd in Bart Van der Heyden som föreläsare till Leva & Fungera både 2011 och 2013, men då utanför det officiella programmet.

- Det har varit mycket uppskattat med Barts föreläsning. Faktiskt var det ett önskemål från flera arbetsterapeuter efter mässan 2011 att vi skulle ta hit Bart igen 2013, säger Helena Fälemark på Hea Medical.

Bart Van der Heyden bor och arbetar i Belgien som fysioterapeut och föreläsare. Han har en lång praktiserande erfarenhet och driver idag en privat fysioterapimottagning tillsammans med sin fru. Där hjälper han till med utprovning av rullstolar och försöker bidra med innovativa lösningar. Främst med fokus på sittande, positionering, förflyttning och sårbehandling.

Han arbetar även som rådgivare åt företag som arbetar med kliniska tillämpningar, design, funktionalitet samt medicintekniska tillbehör.

Att arbeta med tecken (TAKK) bör vara lustfyllt och det ska nya appen ”Puffarna” råda bot på. Om några veckor släpps spelet som genom digitalt spelande ska hjälpa barn att lättare förstå det abstrakta konceptet kring känslor.

- Det finns en stor brist på roliga appar med tecken för barn. Det mesta som finns på marknaden är rena uppslagsverk. Jag vill skapa spel som är roliga, men samtidigt pedagogiska, säger Annika Melin på Språkbussen.

På mässan Leva & Fungera i april kan mässbesökarna testa appen. Efter lanseringen av första appen kommer Språkbussen producera tre appar till med Puffarna, som också handlar om känslor. Den första appen går ut på att man som spelare hjälper ”puffarna” att visa sina känslor. I spelet får man arbeta med ansiktet genom att välja ett ansikte, ögon och en mun som passar till en känsla.

- Då får man fundera på hur man ser ut när man är arg eller glad. Barnet får själv sätta ihop ansiktet och om man gör rätt förvandlas puffen till rätt känsla. Man kan även ta ett kort på sig själv och skapa känslor med sitt eget ansikte, säger Annika Melin.

Spelet är interaktivt och motiverar spelaren att ta kort på sina egna ansiktsuttryck.

Hon ligger bakom hela idén med den nya appen. Den stora förhoppningen är att appen ska hjälpa barn som har svårt att uttrycka och förstå känslor, på ett underhållande sätt.

- Man ska få hjälp att känna efter själv, men även kunna läsa av andra. Man kan också använda appen för att förmedla känslor, säger Annika Melin.

Hon är systemvetare i botten. Men det är hennes dotter Ellen, som har Downs syndrom, som är drivkraften bakom företaget. Under flera år har Annika Melin tagit fram pedagogiskt teckenmaterial (TAKK), och nu tar hon klivet ut på de digitala plattformerna. Projektet är finansierat av Post- och telestyrelsen och i slutändan kommer det bli fyra appar, som alla blir roliga spel med tecken.

- Det känns jätteroligt att få möjligheten att göra detta. Surfplattor har blivit ett accepterat verktyg i skolan och förskolan, därför känns det viktigt att det också finns bra appar för barn som behöver stöd av tecken, säger Annika Melin.

Appen ska användas som ett roligt spel, men ska även vara ett bra verktyg för pedagoger, som kan sitta med och prata om känslor med barnet.

- Och de barn vi testat spelet på tycker att det är jätteroligt. Det viktigaste för mig var att få till knorren i spelet, så att det blir lustfyllt och barnet vill fortsätta spela det. Jag har också märkt är att spelet kan användas av alla barn, vilket ju är toppen, det här är inte ett spel som blir udda eller utmärkande på något sätt, säger Annika Melin.

Om några veckor släpps appen till Apples plattformar och senare till Android. Appen kommer kosta cirka 29 kronor och finns tillgänglig att ladda ner både till surfplatta och mobil.

I april är det åter dags för Sveriges största hjälpmedelsmässa Leva & Fungera. Massvis med föreläsningar, möten och aktiviteter väntar - och inte minst nya spännande produkter.

I den här artikeln tipsar Föräldrakraft om några nya rull- och gåstolar som ska motivera barn till lek och rörelse.

Sadelrullstol för aktiva barn

Fysionord visar upp den nya barnrullstolen Krabat Sheriff, en sadelrullstol, som nu går att använda utomhus. Rullstolen har tidigare funnits endast för inomhusbruk, men på Leva & Fungera kan man känna och klämma på den nya stolen som kan användas var som helst.

- Vi vänder oss främst till barn med cp-skador. Med sadelrullstolen får man god hjälp att sitta rak i ryggen, får en bra sittställning och det är lätt att köra själv. Många barn med cp-skada som rider, sitter bättre på hästen än i en vanlig stol. Det är samma sak med sadelrullstolen, säger Lotte Wemmenborn, legitimerad sjukgymnast på Fysionord.

Den nya rullstolen finns i två storlekar och passar barn i åldrarna 3-13 år.

- Krabats hjälpmedel är i sanning en historia om Föräldrakraft. Bakom dem ligger två norrmän varav en av dem, Tom Arne Solhaug, är ingenjör och pappa till Kasper som har en cp-skada. Han ville som alla föräldrar ha snygga och väl fungerande hjälpmedel och han gjorde något åt det, säger Lotte Wemmenborn.

Mer info:www.fysionord.se

Hoppa fram med Movego

Jump & Joy visar upp den nya gåstolen Movego, ett förflyttningshjälpmedel för barn med tilläggsfunktionen att man kan hoppa. Företaget står sen tidigare bakom lekplattformen Hoppolek och sjukgymnasten och uppfinnaren Ylva Dalén hoppas att det nya hjälpmedlet ska inspirera barn till fysiska aktiviteter.

- Vi har testat Movego på händelseriket Korallen i Stockholm. De sista finjusteringarna görs nu och till Leva & Fungera visar vi upp en helt färdig produkt. Feedbacken jag fått från föräldrar är att barnen har väldigt roligt, samtidigt som de ju tränar, säger Ylva Dalén.

Speciellt med Movego, förutom hoppfunktionen, är att allt stöd är bakom barnet, så att barnet kan stå upprätt och samtidigt gå fram till saker och själv få uppleva.

Mer info:www.hoppolek.se

Spela tv-spel med gåstolen

Den nya gåstolen Buddy Roamer visas upp av Mayday aid. Gåstolen har stöd för bålen och för sittande, men i övrigt är den fri från andra stöd.

- Den har varken armstöd eller benstöd och lämpar sig bra för barn med till exempel cp-skador, säger Camilla Milger på Mayday aid.

På Leva & Fungera vill företaget inspirera barn och vuxna till att röra sig och kommer låta mässbesökarna prova på att spela tv-spel i deras gåstolar.

- Det är svårt att motivera unga till att röra på sig ordentligt. Jag fick inspirationen från en familj i Örebro, där sonen spelar med spel som Xbox och Kinect sport. Det är ju fantastiskt, han står hemma i vardagsrummet i sin gåstol och sportar, och tävlar mot andra. Så vi bjuder på en liten spelhörna på mässan! säger Camilla Milger.

Mer info:www.maydayaid.se

Hundassisterad terapi ger glädje, ökar motivationen till rörelse, kommunikation och i vissa fall även ökad kroppsmedvetenhet. Det menar Stina Wahl, arbetsterapeut på Habiliteringen Bräcke diakoni.

På Leva & Fungera föreläser hon, arbetsterapeuten Elin Wikström och terapihundföraren Monica Broman om terapihundars effekt på barn och unga med omfattande funktionsnedsättning.

- Framför allt ser vi att det skapar välbehag hos barnen och att de får en meningsfull återkommande aktivitet, säger Stina Wahl.

De tre arbetar tillsammans mot barn- och ungdomsboendet Östergården i Göteborg, ett helårsboende för barn och ungdomar inom Bräcke diakonis verksamhet. Sedan 2011 har Locka, och nu även nyutbildade Önska, spridit glädje bland barnen på boendet.

- Det är svårt att hitta meningsfulla aktiviteter som motiverar de barn och unga vi arbetar med. Många har ingen verbal kommunikation, har svårt att röra sig och är på en tidig utvecklingsnivå. När jag ramlade över det här med hund som terapeutiskt hjälpmedel kände jag att det var något vi bara måste testa. Jag började leta efter andra habiliteringar som arbetade med hund och unga på detta sätt, men kunde inte hitta något, berättar Stina Wahl.

Terapihundföraren Monica Broman och terapihundarna Önska och Locka.

Istället har arbetsterapeuterna och hundföraren Monica Broman tillsammans utvecklat nya metoder för hur man kan arbeta med hundassisterad terapi inriktad på barn och unga. Arbetet har resulterat i en studie som Bräcke diakoni tagit fram tillsammans med Göteborgs universitet. Senare i år sammanställs den i en bok, som ges ut av Bräcke diakoni.

- När vi såg effekterna och hur uppskattat det var, tyckte vi att det var viktigt att föra informationen vidare. Hundarna motiverar barnen att röra på sig och lockar fram nya rörelser som de inte utfört förut. Kroppskännedomen verkar öka hos vissa barn, samt att hundarna lockar till kommunikation. Och framför allt skapar det välbehag. De flesta av barnen kan inte tala, men vi tycker att responsen vi får från barnen visar att det är positivt. De blir glada helt enkelt, säger Stina Wahl.

På Leva & Fungera presenteras den arbetsmetod man utvecklat och de effekter man sett. Den pågående studien kommer även presenteras i korthet. Den vänder sig främst till habiliteringar, men Stina Wahl menar att den även kan fungera som inspiration för föräldrar.

- Men det är viktigt att man arbetar med detta på rätt sätt. Det behövs en duktig terapihundförare som är kunnig inom området och man måste hitta rätt hundar. Det går inte att släpa in vilken hund som helst i terapisammanhang. Det behöver vara en väldresserad hund som kan hantera situationer ifall den känner sig trängd eller rädd, säger Stina Wahl.

Terapihunden Locka ger en meningsfull återkommande aktivitet för de unga på boendet.

Dessutom har man behövt anpassa terapin utifrån hur trygga de olika barnen känner sig nära hundar.

- Alla barn är ju olika. Vissa vill ha mycket närhet till hundarna och har klickat med dem direkt. Andra behöver lite avstånd, och då kan man ha terapi med hunden genom att ge den kommando på håll. Man ska såklart inte ha hunden rakt i ansiktet om man tycker det är obehagligt. Det är viktigt att det alltid är på barnets villkor, säger Stina Wahl.